det där med problem, vänner och livet.
Jag funderar på en sak.. Varför ska det vara så svårt att öppna sig för någon? Även för en vän? Man har den där internet/mobil-muren som gör att man känner oss tryggare och modigare och kanske vågar lite mer, fast ändå inte helt och hållet. Skulle det inte vara lättare att bara kunna prata ut om sina bekymmer med de flesta av sina vänner? Jag menar det är inte så himla praktiskt att BARA ha en eller två personer som man kan prata om ALLT (och då menar jag ALLT) med. Och då är det inte ens några stora problem. Bara helt vanliga, vardagliga såna-alla-har-problem. Varför ska det vara så svårt att fullständigt lita på någon? Varför ska man bara ha en väldigt begränsat antal närmast-hjärtat-vänner? Varför kan man inte bara lita på varandra, bara så där? Vi, människor är så LIKA på alla möjliga sätt, och ändå är det så svårt att gilla, älska, lita. Det krävs mod, styrka och tid innan man blir vänner. Fast det är kanske det som gör att de vänner man får sen, är så fina och underbara. Eller så är vi, människor helt enkelt skapade för att deala med oss själva, på egen hand. Vad vet jag?
Kommentarer
Postat av: Lisa
Sant så sant, där fick jag mig en liten funderare..
Jag tror att man anförtror sig åt vissa personer för att inte "alla" ska veta om det du berättar. Rykten går sjukt fort och man behöver bygga upp tillit till varandra för att kunna lita på att det inte kommer vidare. Som du säger är det säkert problem som alla andra också har.
Själv kan jag känna mig lite "stolt" om någon berättar något för mig som ingen annan vet. Jag känner mig liksom speciell, annars känner jag mig som "vemsomhelst"..
Did you get my point?
Kramisar Lisa
Postat av: Lisa
Förresten, har aldrig riktigt tänkt på texten till den här låten. Den tilltalade mig mycket just nu. Tack för detta inlägget zuz! :)
Trackback
